IK Sirius har en fantastisk historik som startade i augusti 1907. Otaliga idrottsgrenar för både sommar och vinter, men även schack, teaterverksamhet m m har stått på programmet fram till dagens koncentration på tre grenar där klubben i samtliga tillhör den nationella eliten – bandy, fotboll och innebandy.

Man ska komma ihåg att det var fråga om att arbeta även på lördagar, om än med lite kortare arbetsdag. Även om 1907 var länge sedan, tillhörde Sirius inte pionjärerna, faktiskt inte ens i Uppsala. Fotbollar och bandybollar hade redan hunnit rulla i både storstäderna och de gamla bruksorterna. De som var unga hade inte särskilt mycket i organiserad nöjesväg att hänge sig åt, utan fick hitta på saker själva. Den spirande idrottsrörelsen hade alltså en bra grogrund.

Riksidrottsförbundet (RF) hade bildats 1903 och fotbollens specialförbund tillkom 1904. Svensk bandy var sedan 1906 också organiserat inom Fotbollförbundet och kom på egna ben först 1925. Om vi håller oss till dagens siriussporter var dessa vid Sirius bildande inte särskilt gamla. Fotbollen kom till Sverige 1890; Den 14 september spelas den första internationella matchen i Sverige mellan Halmstads BK (som inte var den nuvarande föreningen) och Akademisk Boldclub (AB) från Köpenhamn. Den första svenska matchen spelad efter de moderna reglerna avgjordes på Heden i Göteborg den 22 maj 1892 mellan Sirius tidigare seriekollegor Örgryte och Lyckans Soldater. I den första SM-tävlingen 1896 slår Örgryte i finalen Idrottens Vänner. Den 12 juni 1908 spelade Sverige sin första landskamp och vann i Göteborg mot Norge med 11-3. I den olympiska debuten senare under året går det sämre – förlust med 1-12 mot England och 0-2 mot Holland.

Bandyspelet sägs ha introducerats i Sverige 1895 av greve Clarence von Rosen. Redan 1891 hade i England (av alla ställen) ett National Bandy Association bildats. Bollen introducerades dock inte förrän 1904 – man lirade från början med en trätrissa. Bandyns egentliga genombrottsår är detsamma som Sirius födelseår – 1907. St Petersburger Eislaufverein gästade då Sverige och ett första inofficiellt svenskt landslag reste till Helsingfors för att spela mot St Petersburg EV samt finska Polytekarna. Även i söder spelades internationell bandy av Malmö Hockeyklubb och Köpenhamns Skjötelöperforening.

Innebandyn är mycket lättare att datera. Den 21 september 1979 bildades världens första innebandyklubb – Sala IBK. Ryktet om föreningen spred sig och lag från andra orter kom till Sala för att spela träningsmatcher. I oktober 1980 stod Västerås värd för det första Riksmästerskapet i innebandy. Arton lag ställde upp och segrade, inför TV-sportens kameror, gjorde laget JiTe från skånska Åstorp. Den 7 november 1981 bildades Svenska Innebandyförbundet på Stadshotellet i Sala.

Men för att återvända till Uppsala för 100 år sedan ska man komma ihåg att Uppsala relativt sett var en betydligt mindre stad än vad den är idag. I absoluta tal var folkmängden inte mer än ca 23 000. Det fanns också redan klubbar bildade och igång, de främsta bland dessa IFK Uppsala, Thor, Heimdal (punchmagarnas förening) och Upsala IF. Samtliga var stadsdelslokala och i och med att det på Arkens gärde, ungefär där dagens polishus ligger, anlagts en idrottsplats nu skulle det också komma fram en klubb i Svartbäcken.

Den 9 augusti 1907 blev födelsedatum då klubben bildades på en plankhög utanför stadens planlagda område och det första klubbmötet hölls under bar himmel i ett dike bredvid den tämligen primitiva idrottsplatsen. En av de allra första styrelsegubbarna – Abdon Eklund, som väl egentligen bara var en ung grabb vid tillfället, skaldade 50 år senare i hågkomst av dagen;

Det var en kväll när solen sakta dalat,   

och lämnat ljus och värme i vart sinn.  

När klubbens stiftare som varmt och eldigt talat,

med hänförd stämma vigde klubben in.

Det var egentligen dock inte IK Sirius som bildades, eftersom man hade svårt att ena sig om vad klubben skulle heta. Svartbäckens Idrottsklubb och Idrottsklubben Spurt (som visade sig redan vara upptaget), kokade så småningom ned till Sirius. För att vara alldeles exakt skedde detta när klubben var dryga halvåret gammal, den 5 april 1908. Det var mycket klubbens grundare hade att bestyra. Det förstår man av att klubben redan under första året hade 17 klubbmöten.

Styrelsen sammanträdde så gott som dagligen och ventilerade saker som inköp av olika idrottsredskap, stadgar m m. Klubbens tävlingsdräkt kanske ändå var det som orsakade de flesta och längsta diskussionerna. Det var inte bara idrott på programmet. Det handlade lika mycket om underhållning med föredrag, uppläsning, sång och musik. Klubben hade inga egna lokaler, utan ambulerade mellan inlånade bönesalar och församlingssalar, dock med det gemensamma att de låg i Svartbäcken. Flera av medlemmarna var också aktiva i den kulturella ungdomsrörelsen, som 1907 startades under namnet Uppsala ungdomsinstitut. Där fanns klubbar för föreningsarbete, sång, teater m m och här fick Sirius gratishjälp med sin uppbyggnad.

På ett sätt kom det också att ge startåren en egen prägel. Sirius ville bjuda på något mer än idrott. De kulturella inslagen hämmade knappast det idrottsliga arbetet. Redan 1908 började Sirius dyka upp i kraftmätningarna. Hösten 1908 kom de första framgångarna i löpningen om Flottsundspokalen, då Carl Wallin kom in som tvåa och Anton Åkerblom som trea. En av IFK Uppsalas idrottslegendarer, Sune Almkvist, lär vid tillfället ha sagt: ”Det var ena jävla Sirius-grabbar, har de redan så fina löpare? Den klubben har säkert framtiden för sig!” Sune var redan då en lokal idol, så orden värmde förstås. Rent allmänt var annars resultaten i sig blygsamma, men både träning och teknik var ju helt annorlunda.

Idrottsplatserna var också skäligen primitiva. Friluftslekarna hade ordnat fotbollsplaner i Svartbäcken på Arkens gärde, vid Vaksalatorg, samt i Skolparken. Vidare fanns idrottsplatsen vid Grindstugan, A5:s kaserngård (numer Uppsala Science Park) som användes för fotbollsmatcher och startplats för terränglöpningar.

Runt 1908-09 tillkom Studenternas, den första moderna idrottsplatsen i Uppsala. Luthagens idrottsplats vid nuvarande Fyrisskolan är samtida. Under de första åren använde Sirius sin egen idrottsplats på Arkens gärde, men flyttade sedan över till Luthagens ip och sedermera till Studenternas. Specialisering på ett fåtal grenar var det aldrig tal om. På programmet fanns friidrott, fotboll och bandy, simning och vattenpolo, skidåkning och backhoppning (jo, det är sant!  – man hoppade vid Galgbacken och Tunåsen ut mot Gamlis. Ur ett bevarat tävlingsprotokoll finns att läsas att man vann på längden 11,40 meter.), skridsko, brottning, kanot, tennis och cykel. Det är möjligt att det kanske t o m fanns fler. Grenar togs upp på löpande band.

Ett exempel är när simningen togs upp i siriusfamiljen. I oktober 1908 firade klubben sin första årsfest på Café Valhalla på Sysslomansgatan.  När festdeltagarna på hemväg till Svartbäcken passerade gamla kallbadhuset (Fyrisbadet) vid gångbron, d v s där Fyrishov nu ligger, ville några av grabbarna ta sig ett tidigt morgondopp. En av dem var Rickard Sjöholm, som då var en ganska framstående simmare i Upsala Simsällskap. Han födde då idén att Sirius själva skulle ta hand om sina simintresserade. Första egna tävlingen hölls sedan 1909. Simningen härbärgerade sedan i stark konkurrens med världens äldsta simklubb US i gamla Fyrisbadet.

Många stora siriusledare kom fram genom simsektionen. Här togs även SM-tecken. Långdistanssimmaren Sven Asp tog SM på idag inte längre förekommande 5000 m tre år i rad 1927-29 med som bästa tid 1.19.29,3. Asp fick 1934 en värdig efterföljare i Gunnar Lindberg, som vann SM-guld i samma gren 1934. Sirius första DM-tecken togs hem av David Sandkvist som 1912 segrade i terränglöpning, där även lagsegern bärgades. Vid mästerskapen i allmän idrott samma år vann Leonard Martinsson 1500 m och Carl Wallin 10 000 m. Andra tidiga distriktsmästare fanns bl a hos brottarna som 1913 tog hem samtliga fyra klasserna.

Kanot var den gren där Sirius kom att se sin förste svenske mästare i Josef Olsson, som vann 1500-metersdistansen 1918. Lag-SM-triumf blev det för trion Erik Storm, Seth Karlsson och Elon Falk år 1920, även det över 1500 meter. Storm tog också två individuella titlar 1921 (1500 och 10 000 m), då även motsvarande lagtitlar togs. Ytterligare 7-8 SM-tecken togs under 20-talet, varefter Sirius efter ett bråk om ett kanothus i Tullgarn överförde sin kanotsektion till nybildade och ännu verksamma Kanotsällskapet Ägir år 1929.

1914 upptogs fotbollen på allvar. Första större framgången kom 1917 då man kom tvåa i Uppsvenska serien och gick till semifinal om SM. På vägen dit hade man tvålat till IFK Uppsala, Hammarby (efter omspel), IFK Norrköping (även det efter omspel) och mötte sedan i semifinalen AIK, en match som spelades på Studenternas. Denna match möttes efter dåtida mått med ett enormt intresse. Sirius kämpade på ordentligt och det var först efter det att lagets stjärna Rubbe Knutsson i början av andra halvlek måste bäras av plan, som AIK kunde vinna med 1-0.

År 1924 lyckades Sirius ta sig ända till SM-final i fotboll. I semifinalen mötte man City från Eskilstuna. Efter två och en halv timmes spel stod det fortfarande 0-0, varefter Sirius i slutförlängningen lyckades peta in hela 3 mål. Finalen skulle sedan spelas mot Mölndalslaget Fässbergs IF på Gamla Ullevi. Matchen skulle spelas den 23 november. Emellertid hade IFK Göteborg för egen räkning bokat planen då, så matchen sköts en vecka framåt till 30 november. Dock var vädret då så erbarmligt dåligt att Sirius och medresta supportrar fick resa hem igen. Senare datum var inte att tänka på, så att 1924 års final kom att gå den 14 juni 1925 (samma år som det allsvenska seriespelet startade). Det blev dock en förkrossande torsk med hela 5-0 och till Allsvenskan kom Sirius inte förrän 1969.

I bandy hette de självklara läromästarna IFK Uppsala, men klyftan minskade snabbare och snabbare. I SM-spelet 1918 slog Sirius Djurgården, AIK och dåtida storheten Linnéa, varpå IFK Uppsala väntade i finalen på klassiska Stockholms Stadion. Den drabbningen slutade oavgjord, 2-2, varpå omspel väntade i Uppsala, en match Kamraterna vann med 4-1. Sirius fick i DM 1921 stryk av IFK, men i SM-finalen samma år lyckades Sirius vinna för allra första gången. Det kom dock att krävas två matcher, den första slutade 2-2, men i omspelet stod Sirius som mästare med 5-2. Även året efter, 1922, blev det vinst, den här gången med 3-2 mot Västerås SK på Stockholm Stadion inför 6 909 åskådare.

Dessa två SM-tecken fick sina efterföljare på Stadion mot Edsbyn 1961 med 3-1 inför 19 190 åskådare och på hemmaplan Studenternas 1966 mot Broberg med hela 5-0 (8 682), samt mot Örebro på Söderstadion 1968 med 4-1 (12 877) och med nuvarande siriusbasen Lasse Svensson i laget. Sirius var också i SM-final 1926 (Västerås 0-1), 1928 (Göta 3-5), 1960 (Västerås 1-3) och 1962 (Edsbyn 2-3).

Bandykonkurrenten ishockey kom med på programmet först 1937, men den första ishockeymatchen spelades redan 1924, då Stockholms-Göta mötte en kombination från Sirius och IFK. Det dröjde sedan 13 år innan den nya idrotten togs upp. Framgångarna lät dock inte vänta på sig, redan 1938 fanns den första uppsättningen DM-plaketter på prishyllan, för övrigt de första i Uppland någonsin.

Den här historiska resumén hade förstås kunnat göras hur lång som helst – mycket finns att beskriva. Avsikten var dock att levandegöra hur det hela började och vilka vi har att sända en tacksamhetens tanke till. Jag avslutar med att erinra om att vi sedan 1921 i klubben också har en Oldboysförening, där många tidigare aktiva på och utanför plan funnit gemenskap och trivsel. Särskilt hedrande är att de satt en ära i att jobba in pengar till klubbens ungdomsverksamhet. Så skapar man kontinuitet!

Svante Brinkhagen