Kultspelarna fotboll

Siriuspublikens egna favoriter

Den här artikeln handlar om några fotbollsspelare i Sirius och som för många lämnat sina egna, alldeles speciella, ibland outplånliga intryck. Jag pratar om spelare som kanske inte alltid var de genomgående bästa, men som i sina bästa stunder var alldeles briljanta. Det som knyter dem samman – trots de olika tidsepokerna – är att de alla var och en på sitt sätt och var och en av sina särskilda anledningar, kom att bli stora publikfavoriter. Visst har Sirius haft oerhört både skickliga, slitstarka och lojala spelare. Ta bara namn som Tjalle Mild, Leffe Eriksson och Hasse Nilsson. Hasse Selander och Perra Hansson. Den listan kan göras lång. Avsikten den här gången är dock att ta fram de som av olika skäl i stort och smått skapat en alldeles egen plats i våra siriushjärtan. Sammanställningen gör naturligtvis inte på några sätt anspråk på att vara vare sig vetenskaplig eller fullständig, utan är snarare ett uttryck för mitt eget tyckande.

 

Sigge Parling  

Under åren 1960-63 hette Sirius vänsterhalv Sigge Parling. Sirius var i den vevan riktigt bra, man gick 1961 upp i dåvarande div 2, som motsvarar dagens superetta. Sigge gjorde Sirius första div 2-mål någonsin – en straff mot Köping på Studenternas. Sejouren blev dessvärre bara ettårig, men innehöll minnesvärda matcher, bl a mot AIK som detta år var nere och vände. Mest meriterade spelaren var VM-spelaren från silverlaget 1958, 39-faldige landslagsmannen och f d djurgårdaren Sigge Parling. Också hos blåränderna, där han var i 10 år, blev han en legend. Tillsammans med Knivsta Sandberg var det han som skapade begreppet ”järnkaminer”; – Det föddes genom att jag kom från Bergslagen. Jag gick från Sandvikens AIK till Djurgården 1949, men är ju från Forsbacka från början. Benämningen fick jag eftersom jag spelade hårt och var från Järnriket, så de kallade mig för Järnkamin – och de andra killarna i laget var ju också ganska tuffa i sitt spel, berättar Sigge.

Sigge Parling i djurgårdströja på Råsunda möter Real Madrid och en annan fotbollegend – Frenc Puskas.

Till Sirius kom Sigge egentligen som bandyspelare. Han var målvakt, såväl i Sirius (svensk mästare 1961) som i landslaget. Inom fotbollen blev det några år efter VM fyra år i Sirius istället för italienskt proffskontrakt. Sigge var, järnkaminepitetet till trots en riktig gamäng. Personligen minns jag två saker som illustrerar det hela; dels en match i bandy mot Vesta där Sirius var så överlägsna att Sigge mer eller mindre en hel halvlek blev stående nere vid ena hörnflaggan i glatt samspråk med en fotograf. I andra halvlek hade han ledsnat, bytte tröja med Knatten Lindbom och lirade ute istället. Det andra minnet är från en match mot Sandviken, där Sigge höll på att bli överspelad av en snabb ytter. Då tog Sigge fram målvaktstakterna från bandyplan, slängde sig och klistrade bollen. Domaren garvade bara istället för att blåsa………….

 

Jano Alicata

Mitt uppe i Åmåls-Perssons och Owe Bergströms härjningar i framförallt Djurgården, kom någon månad efter säsongen redan börjat 1966 ett oväntat nyförvärv i form av italienaren Sebastino Alicata. Det hörde ju knappast till vanligheterna att svenska lag värvade spelare från Italien och det gör det inte nu heller. Det visade sig snabbt att Jano inte var någon vanlig dussinlirare, utan han hade snarare exakt de talanger man förväntat sig av en italienare, med dribblingar, rusher och andra läckerheter. Publiken tog honom till sig direkt och gav honom smeknamnet Delicata…………..

Jano hann med att vara med om att starta marschen uppåt med seriesegern i div 3 år 1966, men sedan Sirius kommit i full gång med storvärvningarna, fanns inte längre utrymme för Alicatas läckra, men kanske inte alltid lika effektiva spel. Helt klart var han dock en lirare helt i publikens smak.  

 

Morgan Hedlund

Vågar man sig på att tala fotbollsprofiler utan att sätta Morgan Hedlund kanske allra högst på listan är man fullständigt fel ute. Morgans status är ofantligt mycket större än så. Att använda begreppet legend är fullständigt korrekt. Morgan fanns i Sirius 1968-70 och var, trots det under den tiden kompetenta sällskapet, den främste målskytten. Det blev 23 mål under de drygt två åren, samt seger i den interna siriusskytteligan första allsvenska året 1969 (6 mål). Det var också Morgan som gjorde Sirius allra första allsvenska mål, en frispark mot AIK på Studenternas som gick in vid ena stolpen. Men – det var för det mesta inte vilka mål som helst. Morgans pytsar var i regel sådana som vanligen brukar kallas drömmål. Ofta kunde det vara fråga om volleyskott från halva plan. – Jag var kanske lite ovanlig genom att jag sköt så fort jag fick bollen. Folk trodde väl man var tokig när man sköt från 50 meter, och det kanske man var ibland också. Det var kanske det att jag vågade ta chanser och tordes misslyckas.

’

Publikfavoriten Morgan Hedlund i allsvenskt målläge på ett fullsatt Studenternas  

Det blev också Morgan förunnat att som inhoppare göra Sirius första allsvenska bortamål. Detta tillkom mot Elfsborg på deras dåvarande hemmaarena Ryavallen. Första gången Morgan rörde bollen fick han med sig den på uppstuds, trängde sig emellan namnkunniga försvararna Leif och Boris Målberg och fick på en kanon som satt strax under ribban. – Målvakten hade inte en chans. Han rörde sig inte ens. Det går inte att förklara hur det gick till, det var en ren reflex. Normalt kunde jag aldrig dämpa en boll på foten, men den här gången lyckades det och då blev det mål.

Morgans skott var obeskrivliga, även om många fortfarande med stor inlevelse kan berätta om hur det gick till, inklusive stolpträffar i målställningar som fortfarande i denna dag 30-40 år senare står och skakar. Det intressanta är dock att skottförmågan inte bara var någon medfödd talang. Ingen tränade skott så mycket som Morgan, något han gjorde redan i junioråldern. – Genom att jag var lite slö och dålig på att löpa, kompenserade jag det med mitt tillslag.

Ett klassiskt Morgan-skott däckade Örebro´s Pajen Jonsson, som fick lämna Studenternas på bår. Frisparken träffade honom på sidan av knäet så att benet vek sig. När Morgan senare flyttade till Örebro berättade Pajen att han nog aldrig skulle bli riktigt bra i det knäet igen. – Vid tillfället var det idealförhållanden att skjuta, lite dagg i gräset och plastboll, nya skor och bra väder – helt perfekt för att bara dra på………..

Efter avslutad fotbollskarriär har Morgan bedrivit olika typer av affärsverksamhet, från att driva konferensanläggningar till att sälja tejprullar, syssla med diamanthandel och fastigheter med mera. Morgan bor idag i Nora.

 

Henrik Östlin

Efter det att Morgan svårt saknad försvann till Örebro SK, kom till Sirius allsvenska comeback 1973 en helt annan spelartyp, vilken mycket snabbt kom att bli en stor gunstling hos siriuspubliken – Henrik Östlin. Sirius tränades nu av spelande tränaren Totte Furukrantz, vilken säkert hade sömnlösa nätter funderande över om och hur han skulle använda den klart irrationelle bolltrollaren Östlin. Henrik var en ganska späd spelartyp, men besatt en oerhörd snabbhet både med och utan boll och kunde helt enkelt kuta sönder ett försvar. Han hade dessutom ett bra skott och en nickspänst med det avundsvärda hänget – kort sagt alla de egenskaper en publikfavorit ska ha.

Efter en usel försäsong lyckades Sirius vinna den allsvenska premiären mot AIK på Råsunda med 1-0. Målskytten var, som läsaren säkert redan listat ut – Henrik Östlin. Målet föll 6 minuter in i andra halvlek på ett skott från 30 meter. Det ska då särskilt noteras att detta var första gången på hela 8 år som Sirius lyckats vinna en seriepremiär. Bland Henriks gratulanter efter premiärsegern fanns bl a dåvarande förbundskaptenen Åby Ericsson, som konstaterade att han kanske haft fel tidigare då han ratat Henrik som spelare till IFK Norrköping.

 

Det blev dock mest avbytarbänken för Henrik, som fungerade lite som super-sub Solskjaer i Manchester United. Sirius anfallspar bestod sensationellt nog vid denna tid mest av landslagsbacken Hasse Selander samt mittbacken Perra Hansson ! Sirius klarade sig kvar i allsvenskan, men fick det betydligt tjurigare påföljande år. Sirius försökte gneta sig kvar genom satsning på defensiven och Östlin satt mest kvar som avbytare, trots publikens ofta ljudliga protester. När han till slut sattes in från start i en hemmamatch mot Örebro, tackade han för förtroendet genom att göra två mål på dåvarande landslagsmålisen Sven-Gunnar Larsson.

Publikfavorit var han men blev som sagt oftast kvar på bänken. Efter en match på höstkanten då slutsignalen just gått och en ny förlust inkasserats, kom en hare remmande i full sula tvärs över Studenternas gräsmatta. Från läktarplats hördes genast en sur kommentar: – Är det dags att sätta in Östlin först nu………….??

 

Golli Hashempour

Sirius fotbolls 80-tal tillhörde knappast några höjder rent kvalitetsmässigt, med respass till både div 3 och div 4. Delar av publiken förblev dock trogen, även om dess numerär krympte ihop till mindre skaror. Att observera är dock att dessa var betydligt större än hos de lokala konkurrenter som spelade i samma serier. 1980 hade Sirius åkt ned i trean. Hans-Uno Persson hade lagt skorna på hyllan för att tillsammans med Bengt Hedberg sköta laget. Ett av nyförvärven det året var Zaine Söderlund. Mest nyfikna var man dock på iraniern Gholam Hussein Hashempour som dykt upp under vintern. I en turnering i Vallentuna under föregående julhelg hade han blivit speakern Lars-Gunnar Björklunds absoluta favorit. Lagom till seriestart hade han emellertid återvänt till Iran för att i enlighet med koranen sörja sin just avlidne far i 40 dagar.

Tränarfavorit var han redan, då han slet hårt på träningarna. Han var också bra skolad i Teheran av den engelske tränare deras lag National Bank höll sig med. Återvände till Uppsala gjorde han dock och blev snart också en absolut publikfavorit med sitt bollsäkra och rappa spel. En hel del mål blev det också. Ett annat av Gollis kännetecken var den ständigt leende munnen. Undrar om någon sett honom riktigt arg ? Redan till sommaren 1981 försvann sedan Golli till proffsspel i Larissa i Grekland, men kom tillbaka till säsongen 1984 för ytterligare ett par års spel i Sirius. Golli var under sin aktiva tid ett fysiskt praktexemplar och var dessutom landslagsman i den sällsynt tuffa sporten kontaktkarate.

 

Darren Foreman

I början på 90-talet hade Sirius åter tagit sig tillbaka till elitfotbollen och till synes konsoliderat sig på div 1-nivån. Trots kända namn som Fredrik Sundfors, Anders Hjelm, Jocke Mattsson, Vadim Jevtushenko och Einar Brekkan fick Sirius i inledningen av säsongen 1995 akuta problem framåt. Inför året hade både Ola Andersson och Klebér Sarenpää flyktat, men namnen ovan var kvar. Framåt räckte det dock inte till. Styrelsen insåg att det behövdes en målskytt och började leta i England. Här hittades en möjlig lösning på problemet i form av Scarborough-killen Darren Foreman, vilken närmast kom från proffsspel i HongKong.

Dessförinnan hade han som årets spelare frälst sin hemmaklubb med hela 37 mål säsongen 92-93, vilket sedan ledde till kontrakt med Crewe Alexandra där han var lagkamrat till bl a storspelaren David Platt. Naturligtvis är det alltid vanskligt att komma som predestinerad frälsare. Darren var dock full av tillförsikt och var hårsmånen från att i sin premiärmatch i Södertälje borta mot Assyriska göra hat trick. Nu stannade målskörden vid två mål, men siriussupportrarna hade fått en ny favorit.

Darren Foreman i segertango med Einar Brekkan

Trots att Sirius lagom till sommaruppehållet endast tagit 7 poäng och var på rak väg ur fotbollseliten lyckades man rida ut stormen, tog 22 höstpoäng och lyckades via återkvalspel rädda nytt kontrakt. Tillfällige importen Foreman blev kvar säsongen ut och hade med sina sammanlagt 10 mål verksam del i resultatet. Under ett par av de följande säsongerna hedrade fler av Västra Sidan-klacken denna insats genom att på sina replikatröjor ha nummer 17 Foreman på ryggen. Således en publikfavorit vi tog till oss. Darren finns nu åter i semesterorten Scarborough vid kusten i Yorkshire. Han lever på sin fotbollspelarepension och är idag dessutom såväl biträdande manager som massör och materialansvarig för sitt gamla lag Scarborough FC.

 

Kjelledine

Kjell Johansson är kanske spelaren som på 2000-talet markerar det nya i Siriusfotbollen och hos siriussupportrarna. Uppenbarligen har Kjelledine som är det namn han fått, blivit en sammanhållande kultfigur i de lite mer tjuriga div 2-sammanhangen som genomlevts och som framförallt siriusklacken haft ett särskilt gott förhållande till. Zinedine Zidane-likheterna kanske stannar mest vid frisyren, men det spelar ju kanske inte så stor roll.

Relativt sett i siriussammanhang var han ju ändå en tillräckligt potent hjälte. För supportrar behöver hjältar och det alldeles oavsett deras objektiva skicklighet och färdigheter. Kjelle var dock en mycket kompetens mittfätare, men kanske främst forward. Som alla andra johanssöner från Gimo var han dessutom begåvad med en sällsynt fint tillslag på bollen.

Siriussupportrarna Västra Sidans hederspris Årets Kjelledine hoppas vi också kommer att överleva länge. Det erhållna kulturpriset ska väl ses som ett kvitto på att de jobbar rätt både med detta och annat. Tack Kjelle och tack alla nya supportrar till Sirius för den färg ni numer sätter på våra matcher. Ni behövs lika mycket som våra publikfavoriter !

Svante Brinkhagen